Denna kommitté fördömde i sitt betänkande i starka ordalag barnens behandling, hvilken härigenom blef allmänt känd. Saken kom äfven före i parlamentet, och år 1802 antogs lagen The moral and health act (Lag till skydd för sedlighet och hälsa), hvilken icke blott är Englands första arbetareskyddslag, utan öfverhufvud den första som utfärdats.
Lagen, som afsåg »lärlingar» — de minderåriga fabriksarbetarna betraktades som sådana — vid bomulls- och yllefabriker och endast ägde tillämpning på barn som bodde vid fabrikerna, förbjöd nattarbete och inskränkte arbetsdagen till 12 timmar med raster för måltiderna. Gossar och flickor skulle ha skilda sofrum. Rummen skulle hvitlimmas två gånger om året samt förses med ett tillräckligt antal fönster. Icke fler än två barn tillätos att sofva i samma säng. Under de fyra första åren af »lärotiden» skulle barnen åtnjuta viss undervisning. Härtill ännu några bestämmelser i samma anda.
Denna första arbetareskyddslag blef icke mycket mera än en lag på papperet. Man hade nämligen icke sörjt för en värksam kontroll öfver lagens efterlefnad. Tillsynen öfver denna anförtroddes sålunda åt oaflönade personer, utsedda inom kommunerna. Då nu dessa inspektörer vanligen kommo att utgöras af fabrikanternas vänner och bekanta, kan man förstå att det ej blef mycket allvar med inspektionen. Inspektörerna betraktade också sitt uppdrag såsom ett förhatligt spioneri och fullgjorde det i allmänhet bara för syns skull. Sålunda brukade de på förhand underrätta fabriksidkaren om sin ankomst för att då intet olagligt skulle förehafvas o. s. v. i den vägen.
Hurusomhälst, den första början till arbetareskyddslagstiftning var gjord, och fortsättningen följde också snart därefter. Härvid märkes särskilt lagen af år 1833, hvarigenom utom öfriga reformer infördes den att tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad uppdrogs åt aflönade statsinspektörer. Detta visade sig vara synnerligen välbetänkt, i det de nya inspektörerna, åtminstone många af dem, icke blott med energi genomdrefvo att skyddslagarna följdes, utan också genom praktiska förslag befordrade lagstiftningens utveckling.
Emellertid mötte skyddslagarnas tillämpning en mängd svårigheter genom det starka motståndet från såväl fabriksidkarna som barnens föräldrar. Icke häller fingo fabriksinspektörerna till en början det välbehöfliga ryggstödet hos regeringen.
Men skyddslagen gaf också, där den värkligen genomdrefs, upphof till ett nytt missförhållande. Detta bestod i den stora utsträckning kvinnoarbetet nu började få. Då man ej med samma frihet som förut fick använda de minderårigas arbete, låg det nära till hands att tillgripa kvinnoarbetet, som äfvenledes kunde afspisas med låga löner, men ej besvärades af någon lagstiftning. Både gifta och ogifta kvinnor indrogos i fabrikerna. Mödrarna hade ej längre tid att sköta vare sig hem eller barn. Barnen lämnades allmänt på inackordering, där de vanvårdades på det mäst upprörande sätt. Dödligheten bland småbarnen inom de stora industridistrikten steg också i en oerhörd grad.
Allmänhetens uppmärksamhet fästes nu på dessa förhållanden, men samtidigt äfven på den allmänna osedlighet som vid denna tid rådde bland arbeterskorna i England, både ogifta och gifta, särskilt vid fabriker där nattarbete bedrefs, samt i kolgrufvorna, där den höga värmen tvang dem att arbeta nästan nakna.
Lagstiftarens första åtgärd med afseende på kvinnorna blef att förbjuda allt kvinnoarbete i grufva under jord (1842). Och år 1844 utfärdades bestämmelser angående kvinnoarbetet inom väfnadsindustrin, där kvinnorna likställdes med minderåriga mellan 13 och 18 år, för hvilka redan förut stadgats en arbetsdag af högst 12 timmar samt förbud mot natt- och söndagsarbete.
Den engelska arbetareskyddslagstiftningen utsträcktes sedermera, ehuru långsamt och under envist motstånd från arbetsgifvarnas, men äfven från allmänhetens och prässens sida, till allt flera industrigrenar, dess innehåll ökades och skärptes, och skyddet kom slutligen att omfatta äfven vuxna män. Dess historia erbjuder för öfrigt synnerligen mycket af inträsse och är ägnad att ge många lärdomar. Den jämförelsevis långa erfarenhet af arbetareskyddslagarnas värkningar, som i England vunnits, och de många försök att kringgå lagen, som där pröfvats på och som tvungit lagstiftaren att oupphörligt förbättra densamma, ha också gifvit den engelska arbetareskyddslagstiftningen en teknisk fulländning som med rätta tjänat till förebild för öfriga länders lagstiftning på hithörande område.