Utom i England uppmärksammades behofvet af arbetareskyddslagstiftning under förra hälften af 1800-talet särskilt i Preussen, Frankrike, Österrike och Schweiz, hvarvid kan anmärkas, att i Preussen därtill bidrog iakttagelsen att härens rekryter från fabriksdistrikten voro svagare och klenare än från andra trakter.
För att nämna några märkligare hållpunkter i den europeiska arbetareskyddslagstiftningens historia[[1]] kan anföras den första egentliga arbetareskyddslagen i Preussen af år 1839 och den första i Frankrike af år 1841, båda endast afseende skydd för barn i fabriksarbete. På 1870-talet började ett lifligare lagstiftningsarbete på arbetareskyddets område. Från denna tid tillkommo sålunda i flera länder värkliga skyddslagar, bland annat den ännu gällande Schweiziska förbundslagen af år 1877. Från 1880-talet märkas särskilt skyddslagar i Österrike 1884 och 1885, Italien 1886, samt i Holland, Belgien och Finland 1889, samtliga ännu gällande, åtminstone i hufvudsak.
Lagstiftningen fortskred emellertid ganska ojämt i de olika länderna. Detta hade till följd att, då fråga blef om skärpning af arbetsskyddet i något land, brukade motståndarna invända att landets industri icke kunde tåla vid en sådan inskränkning i friheten att begagna tillgänglig, billig arbetskraft. Det var ju klart, sade man, att tillvärkningskostnaderna därigenom skulle ökas och på grund däraf också förmågan att konkurrera med utlandet minskas.
Erfarenheten torde nu knappast ha gifvit något stöd åt detta tal om konkurrensförmågans minskning genom en utvecklad arbetareskyddslagstiftning. Skulle i enstaka fall kunna uppvisas, att industrin lidit afbräck genom lagstadgat arbetareskydd, torde det vara skäl att noga pröfva, om det icke endast gällt ett öfvergångsstadium.
Emellertid ledde det ifrågavarande påståendet tanken på internationella öfverenskommelser om arbetareskyddslagstiftning, genom hvilka intet land skulle behöfva bli lidande genom att i lagstiftningen förvärkliga framskridna arbetareskyddsgrundsatser. År 1890 utfärdades också af den nyblifne tyske kejsaren en inbjudan till den första internationella arbetareskyddskonferensen, som skulle ha till uppgift att värka för enhetlighet i de särskilda staternas lagstiftningar med afseende på arbete i bärgvärk, arbetstiden för minderåriga och kvinnliga arbetare i industrin samt söndagshvila för arbetare i allmänhet. Kallelsen hörsammades af de flästa europeiska stater, däribland äfven Sverge och Norge. Den 15 mars 1890 samlades alltså i Berlin ombud, utsedda af regeringarna för de i konferensen deltagande länderna.
Det omedelbara resultatet af konferensen blef skäligen blygsamt. Man fattade visserligen, delvis enhälligt, delvis med flertalet röster åtskilliga beslut, men dessa voro inga värkliga öfverenskommelser, utan endast önskemål, icke ens bindande för de stater hvilkas ombud röstat för desamma. De uttalade önskemålen kunna också samtliga betecknas såsom anspråkslösa minimifordringar eller icke ens det. Att vårt lands arbetareskyddslagstiftning i några afseenden ändå icke hunnit upp till konferensens ståndpunkt, kommer i det följande att belysas.
Med afseende på Berlinerkonferensens inflytande på den europeiska lagstiftningen i allmänhet är svårt att yttra sig bestämt. Visst är att året därpå, 1891, utfärdades en ny arbetareskyddslag i Tyskland. På 1890-talet ha för öfrigt tillkommit arbetareskyddslagar bland annat i Portugal 1891, Norge och Frankrike 1892 samt Holland 1895. Och från de sista åren märkas den franska lagen af år 1900 om 10-timmars arbetsdag äfven för vuxna arbetare inom större delen af landets industri, den spanska lagen af 1900 samt de danska och engelska lagarna af år 1901.
Utom i de nu och förut nämda staterna finnes arbetareskyddslagstiftning i Ungarn, Ryssland, Rumänien och Luxemburg samt utom Europa i Nordamerikas förenta stater, Canada och de australiska kolonierna en delvis synnerligen utvecklad sådan lagstiftning.
Skulle man fälla ett allmänt omdöme om arbetareskyddslagstiftningen, sådan den gestaltar sig för närvarande i Europas stater, torde den ännu icke i något land kunna anses ha nått den fulländning hvarigenom, såvidt på skyddslagstiftning beror, landet tillförsäkras en fysiskt och moraliskt sund arbetarebefolkning, på tillfredsställande sätt skyddad emot arbetets faror. Reformer återstå sålunda öfverallt att vidtaga. Ett uttryck för denna uppfattning kan man också finna i de förnyade internationella arbetareskyddskongresser, som under de senaste åren hållits. Sålunda sammanträdde kongresser i Zürich och Brüssel 1897, båda privata, samt en arbetareskyddskongress med delvis offentlig karaktär i Paris år 1900, hvilken till hufvudsakligt resultat hade grundläggandet af en »internationell förening för lagstadgat arbetareskydd» med en byrå i Basel.