Det är redan framhållet hurusom arbetareskyddslagstiftningen hade svårt att tränga sig fram i England på grund af det starka motståndet från olika håll. Liknande har förhållandet varit i andra länder, icke minst i vårt land. Motståndet har öfverallt kommit, utom från arbetsgifvarna, äfven från nationalekonomer och politici, som ur principiell synpunkt förkastat statens inblandning i det »fria» aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare och följaktligen äfven arbetareskyddslagstiftningen. Med afseende på reglerandet af de vuxna kvinnornas arbete i vidsträcktare mån än beträffande männens har skyddslagstiftningen dessutom väckt motstånd hos dem, som yrka på likställighet mellan män och kvinnor i allmänhet och således äfven vid konkurrensen på arbetsmarknaden.
Med afseende på tillämpningen af redan införd skyddslagstiftning har, som förut nämts, motstånd mött från arbetsgifvarna, hvilka dels, där kontrollen öfver lagens efterlefnad varit otillräcklig, helt enkelt satt sig öfver gällande lag, dels ock sökt att kringgå densamma på alla möjliga sätt. Men äfven arbetarna ha funnit lagarnas bestämmelser onödiga och besvärliga, t. ex. då det gällt skyddsanordningar vid maskiner, och på grund däraf själfva hindrat lagarnas efterlefnad. Slutligen ha, i fråga om skyddslagstiftning angående minderåriga, dessas föräldrar och målsmän ofta mottagit lagarna med största ovilja och gjort desamma det envisaste motstånd. Föräldrarnas omedelbara fördel af att barnen fritt lämnas tillfälle till arbetsförtjänst och därigenom kunna bidraga till familjens kanske alltför knappa uppehälle, har ofta fått betyda allt, och insikten om det nödvändiga uti att barnen, och alla barn, underkastas lagstiftningens tvång för att betrygga det uppväxande släktets fysiska och andliga utveckling har, såsom hvar och en förstår, ej varit synnerligen lefvande.
[1]. Se med afseende på begränsandet af arbetstiden n:o 33 af Verdandis småskrifter: Gustaf F. Steffen, Normalarbetsdagen.
2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land.
Bland de lagbestämmelser från 16- och 1700-talen, som kunna betraktas såsom förelöpare till innehållet i våra arbetareskyddslagar, kunna anföras följande. I en skråordning af år 1621 förekommer en antydan till föreskrift om den ålder, före hvars uppnående barn icke borde antagas till lärlingar. Det heter nämligen däri: »Tager någon mästare an någon lärgosse om 14 år mer eller mindre — — så skola hans föräldrar förtinga sådant med mästaren». I ett reglemente af år 1683 för ett glasbruk i Stockholm stadgades att därefter ingen pojke borde i läran antagas under 15 år gammal. Detta reglemente utstakar äfven noggrant arbetstiden.
1720 års skråordning bestämde att en pojke, som skulle antagas och inskrifvas (i skrået), borde åtminstone vara 14 år gammal. Skråordningarna rörde emellertid endast handtvärket. För de fabriksmässigt drifna yrkena gällde de s. k. hallordningarna. I de två dylika ordningar som utfärdades 1739 och 1770 bestämdes intagningsåldern för »lärobarn» till 10 eller 12 år, en som det synes något sväfvande bestämmelse, som väl icke häller spelat någon roll i praktiken. Hallordningarna ålade för öfrigt fabriksidkaren att vaka öfver barnens gudsfruktan och sedlighet samt låta dem åtnjuta behörig undervisning i läsning och kristendomskunskap, hvilka föreskrifter emellertid tyckas ha blifvit helt och hållet åsidosatta, åtminstone under senare delen af den tid hallordningarna gällde.
I 1846 års fabriks- och handtvärksordning, hvarigenom den föregående näringslagstiftningen upphäfdes och näringsfriheten infördes, bestämdes minimiåldern för arbetare uttryckligen till 12 år. Här betonades också yrkesidkarens moraliska förpliktelser mot arbetarna, särskilt de minderåriga.
Det är en anmärkningsvärd, för riksdagen föga hedrande omständighet, att under den långa strid, som föregick antagandet af 1846 års lag, de minderårigas belägenhet icke tycks ha varit föremål för den ringaste omtanke och att t. o. m. de torftiga bestämmelser i ämnet, som skrå- och hallordningarna innehöllo, uteslötos ur riksdagens förslag till ny näringslag. Att 1846 års förordning kom att innehålla de nyssnämda bestämmelserna, måste därför tillskrifvas uteslutande regeringens initiativ. Detsamma gäller om det tillägg till 1846 års förordning, som 1852 utfärdades af regeringen och hvarigenom nattarbete för arbetare under 18 års ålder förbjöds samt bötesstraff bestämdes för användande af minderåriga arbetare i strid mot 1846 eller 1852 års stadganden.
Dessa stadganden, som sedermera sammanfördes i 1864 års nya näringsfrihetsförordning, blefvo emellertid trots straffbestämmelserna allmänt öfverträdda, som man förstår, på grund af bristande kontroll.