Från tiden 1852-1881 kan framhållas följande. Vid 1856-58 års riksdag föreslogs af nuvarande biskop C. H. Rundgren, att barn ej skulle få antagas i arbete förrän de inhämtat folkskolans minimikurs, hvilket förslag emellertid icke vann riksdagens bifall. Vid samma riksdag väckte Nils Hansson i bondeståndet motion om införande af lagstadgad arbetsdag både för vuxna och minderåriga arbetare. Föranledd af denna motion aflät riksdagen 1857 en skrifvelse till Kongl. Maj:t[[2]] med anhållan om inskränkning af arbetstiden, dock endast för minderåriga i vissa hälsofarliga industrier, samt om effektiv kontroll öfver de begärda bestämmelsernas efterföljd. Riksdagens skrifvelse ledde emellertid icke till något resultat. Däremot hade en skrifvelse vid 1862-63 års riksdag till följd, att Kongl. Maj:t år 1870 utfärdade en förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, där utom vissa allmänna försiktighetsmått beträffande arbetslokal m. m. bestämdes en minimiålder af 15 år för visst farligare arbete. Vid 1870 och 1871 års riksdagar väcktes motioner angående skydd för minderåriga af herr Jöns Rundbäck och vid 1875 års riksdag af herrar F. F. Carlson i första och A. W. Staaff i andra kammaren. Riksdagen aflät nu, 1875, åter en skrifvelse till Kongl. Maj:t, denna gång med anhållan om en författning angående minderårigas arbete i fabriks- och handtvärksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver författningens efterlefnad. Regeringen tillsatte med anledning däraf en kommitté, som år 1877 aflämnade sitt betänkande och förslag, i förbigående sagt väl värda att läsa. Fyra år därefter utfärdades så den begärda förordningen, nämligen »Förordning angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtvärk eller annan hantering» af den 18 november 1881.
Denna lag, som hvad själfva skyddsbestämmelserna angår, utan tvifvel ägde sina förtjänster, saknade dock bestämmelser om effektiv kontroll. Öfvervakandet af förordningens efterlefnad anförtroddes nämligen i strid mot erfarenhetens lärdomar, riksdagens uttryckliga anhållan om statsinspektion och kommitténs bestämda och med goda skäl motiverade förslag, åt de kommunala myndigheterna, hälsovårdsnämd i stad och kommunalnämd på landet. Hela förordningen blef också därigenom icke mycket värd.
Icke desto mindre väckte den en storm af ovilja, hufvudsakligen från arbetsgifvarehåll. Äfven från arbetare kommo dock uttryck af missnöje. Regeringen — den Posseska ministären — visade sig nu sakna all fasthet med afseende på förordningen. Först och främst uppsköts den en gång bestämda tiden för lagens trädande i kraft 5 månader för hela industrin och så, på framställningar af arbetsgifvare, för vissa industrigrenar ytterligare 5 månader och därpå ännu ett år. Vidare förmåddes regeringen år 1883 dels att undantaga hela sågvärks- och brädgårdsrörelsen från lagens giltighetsområde, dels att medgifva väsentliga inskränkningar vid dess tillämpning inom gruf- samt järn- och metallindustrin.
Hela behandlingen af 1881 års förordning ger en god bild af regeringens ställning till arbetareskyddsfrågan för 20 år sedan.
Emellertid fortfor missnöjet med förordningen och tog sig bland annat uttryck vid 1886 och 1888 års riksdagar i ett par motioner, som gingo ut på ytterligare inskränkningar och undantag. Motionerna afslogos dock af riksdagen.
Vid 1884 års riksdag hade herr Adolf Hedin föreslagit, att riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till lagar angående skydd mot olycksfall i arbetet, arbetsgifvares ansvar för sådana olycksfall, olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Riksdagen biföll i hufvudsak herr Hedins motion, och regeringen tillsatte med anledning däraf en kommitté, som år 1888 aflämnade sina grundliga och värdefulla utredningar samt åtskilliga lagförslag. Af dessa ledde endast ett till lag, nämligen till den lag angående skydd mot yrkesfara, hvarom Kongl. Maj:t och riksdag enades år 1889, och som ännu oförändrad (med ett mindre väsentligt tillägg) gäller.
Mot antagandet af denna lag, hvarigenom yrkesinspektionen äfvenledes infördes, gjordes både inom och utom riksdagen många invändningar. Bland annat menade man, att en sådan lag vore alldeles onödig, enär de hygieniska förhållandena samt åtgärderna till förekommande af olycksfall i arbetet redan vore eller närmade sig till att bli fullt tillfredsställande inom den svenska industrin.
De omfattande undersökningar 1884 års kommitté låtit värkställa talade dock ett annat språk. Undersökningarna hade nämligen gifvit vid handen icke blott att i vårt land olycksfall under arbetet förekommo särdeles talrikt, och att dödligheten bland arbetare i åtskilliga yrken var afsevärdt stor, utan äfven att det inom industrin var synnerligen illa beställt med de hygieniska anordningarna samt med skyddsåtgärder mot yttre skador vid arbetet, menlig invärkan af damm, giftiga ämnen m. m.
Ur kommitténs undersökningar kan anföras, att medan — enligt statistiska uppgifter från åren 1879-1882 — den återstående medellifslängden vid 30 års ålder för Sverges hela manliga befolkning utgjorde 36,1 år, var motsvarande tal för guldsmeder och metallarbetare endast 27,6, för tobaksarbetare 25,4 och för bokbinderiarbetare 24, allt bland manliga yrkesutöfvare. Detta förhållande måste åtminstone till stor del tillskrifvas yrkets skadliga invärkan.