Vid 1891, 1893, 1894 och 1895 års riksdagar väckte herr Fridtjuv Berg i andra kammaren förslag om utredning i syfte att erhålla en lagstadgad arbetsdag äfven för vuxna arbetare i de grenar af vår industri, där sådant kunde befinnas lämpligt. Dessa motioner vunno emellertid icke riksdagens bifall.
På senaste tiden har på arbetareskyddslagstiftningens område uppmärksamheten särskilt tagits i anspråk af sträfvanden att bereda sjöfolk större säkerhet mot olyckshändelser, äfvensom bättre förhållanden med afseende på sundhet och arbetstid. Det måste ju också för hvar och en stå klart, att näppeligen inom något annat yrke arbetsgifvares (resp. fartygsbefälhafvares) försummelse eller oförsiktighet kan medföra så stora faror för arbetarna som här. Och beträffande arbetstid och sundhet, det senare t. ex. med afseende på föda samt luftutrymme och luftväxling i sofrummen, torde sjöfolkets villkor hos oss ingalunda allmänt vara tillfredsställande.
Frågan om denna skyddslagstiftning, som ju för öfrigt icke endast är en arbetareskyddslagstiftning, väcktes i vårt land på 1870-talet under påvärkan af den Plimsollska rörelsen i England.[[4]] 1877 tillsattes också en kommitté för utarbetande af lagbestämmelser ägnade att förekomma eller inskränka olyckor till sjöss. Resultatet däraf blef emellertid icke stort, och de bestämmelser till skydd för sjöfolk som nu finnas i vår lagstiftning äro antingen för allmänt affattade eller ock af annan orsak af föga praktisk betydelse.
Vid 1899 års riksdag väcktes sjöfolkets skyddsfråga åter till lif genom en motion af herr Adolf Johansson i Möllstorp i andra kammaren, och vid 1901 och 1902 års riksdagar ha herrar J. A. Kinnman och E. Smith i andra kammaren framburit motioner i ämnet. Resultatet har emellertid hittills icke blifvit något alls, då visserligen andra kammaren visat sig vilja gå fordringarna på värksam skyddslagstiftning till mötes, men härvid ej erhållit första kammarens stöd.
[2]. Kongl. Maj:t har ända till senare år ensam utfärdat förordningar på arbetareskyddslagstiftningens område. Först vid 1889 och 1900 års riksdagar har riksdagen häfdat sin rätt att tillsammans med Kongl. Maj:t stifta hithörande lagar, åtminstone viktigare sådana.
[3]. I denna kommitté var arbetsgifvareinträsset väl tillgodosett, då det däremot icke fanns någon arbetarerepresentant. Det är för öfrigt karaktäristiskt för kungliga svenska kommittéer i arbetarefrågor att arbetarna antingen icke alls eller också icke med de bästa tillgängliga krafter där blifvit representerade. Möjligen får ett undantag göras med afseende på 1884 års kommitté. Men jämför sammansättningen af de nämda 1875 och 1891 års kommittéer samt af 1891 års arbetareförsäkringskommitté och 1899 års kommittéer i egnahems-, skiljedoms- och arbetsaftalsfrågorna!
[4]. I England hade parlamentsledamoten Plimsoll i början af 1870-talet yrkat på värksam skyddslagstiftning för sjöfolk, hvilket också ledt till åsyftat resultat.
3. Bestämmelser till skydd för minderåriga.
Den nu gällande arbetareskyddslagstiftningen i vårt land kan indelas i följande grupper: