Lysning är en borgerlig kungörelse utan någon som hälst kyrklig karaktär.
Vigseln är däremot i regel en rent kyrklig ceremoni, ehuru den uteslutande har borgerliga värkningar. Det finns därför intet rimligt skäl hvarför vigseln nödvändigt skall vara en kyrklig akt. I Tyskland och Frankrike är det också tvärtom den borgerliga vigseln som är det enda nödvändiga, och i England är det fritt val emellan borgerlig och kyrklig vigsel.
Man kan i den obligatoriska kyrkliga vigseln ej gärna se annat än ett obehörigt intrång från kyrkans sida på det rent borgerliga området och därtill ett ofinkänsligt påtvingande af en vidlyftig religiös ceremoni på en hel del människor som ej vilja veta utaf den. Icke desto mindre har vår första kammare — senast vid riksdagarna 1892, 1898, 1900 och 1903 — sett sig oförhindrad att afslå samtliga inom riksdagen väckta och af andra kammaren antagna förslag om tillåtelse för den som önskar det att gifta sig borgerligt.
Emellertid är i vår lagstiftning borgerlig vigsel bestämd för vissa fall samt valfri för en del andra fall.
Reglerna i fråga om formen för äktenskaps ingående i vårt land äro följande:
Kyrklig vigsel måste användas: då båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan och inom denna äro döpta och konfirmerade samt begått nattvarden;
då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande trossamfund och detta samfunds prästerskap af Kongl. Maj:t medgifvits rätt att med laga värkan förrätta vigsel.
Borgerlig vigsel måste användas: då endera eller båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan, men ej blifvit döpta;
då endera eller båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan och väl blifvit döpta, men ej konfirmerats och ej häller »åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne funnits beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till H. heliga nattvard»;