I kyrkligt afseende är konfirmationen ju en förutsättning för nattvardsgång. Däremot är hvarken konfirmation eller nattvardsgång villkor för erhållande af kyrklig vigsel; sådan äger man nämligen enligt lag den 13 maj 1898 rätt att få, blott man är döpt samt »åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens heliga nattvard».
Begången nattvard åter kan vara till väsentligt hinder för erhållande af borgerlig vigsel. (Jämför nästa afdelning.)
Slutligen anmärkes att det å flyttnings- och hinderslöshetsbetyg skall antecknas huruvida man konfirmerats eller begått nattvarden eller blott blifvit »beredd till konfirmation» eller intetdera. Däremot har präst icke rättighet att i något betyg meddela uppgift huruvida personen ifråga efter att en gång ha begått nattvarden sedermera begagnat sig däraf eller ej.
[4. Vigsel.] För att göra vigseln till ett nödvändigt villkor för uppkomsten af ett lagligt äktenskap har kyrkan måst föra en lång kamp emot den gamla inhemska uppfattningen, enligt hvilken det afgörande för äktenskaps giltiga ingående endast och allena var trolofning jämte häfdande.
Först genom 1734 års lag påbjöds i den borgerliga lagstiftningen som regel att äktenskapets alla rättsliga följder skulle inträda i och med vigseln. Och fastän 1734 års lag därmed i princip ställde sig på den kyrkliga ståndpunkten, inrymde den äfven något af den gamla inhemska uppfattningen, näml. i följande ännu gällande bestämmelse i Giftermålsbalkens 3 kap., 9 §:
»Häfdar man sin fästekvinna, då är det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel, ehvad trolofningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor ej fullgjorde äro. Undandrager han sig vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja, varde hon då förklarad för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo hans som i 10 kap. denna balk sägs. Gör hon det: vare lag samma.»
Den inhemska uppfattningen är här bestämt fasthållen: genom trolofning och häfdande har förhållandet blifvit ett äktenskap. Men — och här ha vi den kyrkliga åskådningen — kontrahenterna böra mottaga kyrkens välsignelse efteråt, enär detta icke skett vid äktenskapets afslutande. Och vägrar den ena att låta viga sig, kan äktenskapet visserligen 12 blifva offentligt erkänt, nämligen därigenom att den andra begär att af domstolen förklaras för den förstnämdas äkta make, men som straff för sitt undandragande från vigsel får den, som undandrager sig, ej giftorätt i den andras egendom. Emellertid finnes dock genom denna § en utväg att erhålla lagligt äktenskap utan vigsel.
Trolofning eller förlofning är en enskild akt med hvilken kyrkan intet har att skaffa. Detta gäller i regel äfven om upplösning däraf.