Den enda form af kyrkotukt vi ännu ha i behåll är uteslutning från nattvarden i vissa fall samt varning af kyrkorådet. Beträffande kyrkorådsvarning kan nämnas att kyrkorådet äger rätt att i och för »allvarliga föreställningar och varningar» kalla inför sig en hvar som bor eller uppehåller sig inom församlingen. Varning får meddelas för alla »förseelser emot religionens och sedernas hälgd» och kan således afse äfven sådant som är hvarje persons ensak, t. ex. att försumma gudstjänsten, husförhör[G] eller dylikt. Varning af kyrkorådet har man ej rätt att undandraga sig, men den är utan all rättslig betydelse, och man får naturligtvis fästa den vikt därvid som man behagar.
Angående det tvång, som kan användas till åhörande af kyrkorådets varningar, stadgas i Kongl. förordning om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 i 29 §:
»Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig uppehåller, till inställelse för att i de på kyrkorådets omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pliktig att kallelsen hörsamma, så vida han fyra dagar förut däraf erhållit del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall han böta 1 riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och tillhållas af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfverstiga 15 riksdaler silfvermynt, att sig inställa. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger kyrkorådet att lita Konungens Befallningshafvande till. (Denne beordrar då länsmannen att hämta den kallade.)
Församlingens präst äger däremot ingen laglig tvångsmakt att låta föra församlingsmedlem till sig, lika litet 16 som han äger rätt att mot församlingsmedlems vilja inträda i hans bostad för att förmana och varna honom eller af annat skäl.
Slutligen kan nämnas, att man på senare tid från kyrkligt håll sökt upplifva den döende kyrkotukten. Sålunda antog 1893 års kyrkomöte för sin del en »Lag ang. förfarande mot den som i församling inom svenska kyrkan väcker förargelse eller bryter kyrklig ordning», enligt hvilken lag varningsåtgärder voro föreskrifna bl. a. mot den, som »visat sig som uppenbar motståndare till den kristna tron», den som vägrat att döpa sina barn o. s. v.
Regeringen fann emellertid icke skäl att för riksdagen framlägga detta reaktionära förslag.
[8. Edgång.] Löftesederna äro på senare tid till stor del afskaffade. Sålunda borttogs på 1880-talet läkare-, krigsmanna-, apotekare-, barnmorske-, m. fl. eder samt år 1893 prästeden. För flera grupper af ämbetsmän kvarstår likväl eden, t. ex. för domare.
För medborgare i allmänhet är ed i åtskilliga fall föreskrifven, städse enligt det kända formuläret: »Jag lofvar (l. betygar) och svär vid Gud och hans heliga evangelium att etc.» med slutorden »så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»[H]
Vittnesed måste afläggas af den som åberopas såsom vittne. Vägrar han att gå eden kan han »därtill hållas» genom viten eller fängelse. Medger både käranden och svaranden befrielse från eden har vittnesmålet samma giltighet som om det vore beedigat. Men i svåra brottmål skall ed i hvarje fall afläggas.
Värjemålsed (som af domstol kan åläggas en part angående faktiska omständigheter där »halft bevis» föreligger och »sanning ej annars utletas kan») måste äfven afläggas, där parten ej vill uppoffra sin rätt.