Undantag från edstvånget kan medges främmande trosbekännare, om han är »af sådan lära» (t. ex. kväkarnas) »som ej tillstädjer honom att aflägga ed då den enligt lag erfordras». I så fall skall Kongl. Maj:t förordna huru 17 förfaras bör.[I] Detta gäller dock endast för den som tillhör sådant främmande trossamfund, alltså ej för den som blott utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå till det ifrågavarande samfundet, utan att sedan värkligen ha ingått däri.
Förklaring inför domstolen att man ej för sitt samvete kan gå ed — t. ex. därför att Kristus uttryckligen sagt: »I skolen alls icke svärja», »Edert tal skall vara ja, ja, nej, nej, hvad därutöfver är, det är af ondo», o. s. v. — befriar ej från edgång. Lika litet befrias man därifrån om man t. ex. förklarar sig icke tro på »Gud och hans heliga evangelium» och därför finna det motbjudande att högtidligen svärja därvid.
Ed får enl. Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § ej afläggas af »okristen». Denna bestämmelse utgör emellertid icke hinder för mosaiska trosbekännare att aflägga ed enligt den för dem särskilt fastställda lydelsen (»vid Gud och hans heliga lag»). Vidare får ed ej afläggas af »den som af sådan lära är, att han om vittneseden en falsk och skadelig mening hafver». Härvid gäller att domaren ej fäster sig vid den edspliktiges uppgift att han omfattar sådan lära; för befrielse fordras att man i vederbörlig ordning slutit sig till ett samfund med dylik lära.
Det har stundom förekommit att personer hyst samvetsbetänkligheter mot vittneseden i dess nuvarande formulering utan att de hyllat sådan lära som icke tillstädjer dem edgång. Då emellertid edsvägran ju medför böter eller fängelse, hafva de aflagt eden, men låtit den föregås af någon förklaring.
Såsom på exempel på en sådan må följande anföras:
»Ehuru jag icke omfattar den öfvertygelse som ligger till grund för edens religiösa element, anser jag mig likväl förpliktad att obrottsligt hålla hvad jag i eden lofvar.»
I juridiskt afseende gör en dylik förklaring hvarken till eller från. Dess betydelse ligger uteslutande i den samvetstillfredsställelse den kan bereda edsafläggaren och i den protest mot edstvånget som den innebär.
Slutligen kan nämnas, att domaren, då han finner den som skall begå ed vara okunnig i kristendomen, äger 18 rätt att förvisa honom till prästerskapet för att undervisas om edens vikt och betydelse. Af denna rätt bruka våra domare också då och då begagna sig.
[9. Jordfästning.] Själfva begrafvandet eller jordandet af en afliden sker, som bekant, utan kyrkliga ceremonier. Däremot är jordfästningen, som föregår begrafvandet, en kyrklig akt.
Om jordfästning vid dödsfall inom statskyrkan föreskrifver nu Lag angående jordfästning den 25 maj 1894 i 2 §: »Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga orsaker för längre uppskof äro förhanden. Jordfästningen må ej förrättas af annan än präst i svenska kyrkan.»