Någon påföljd för underlåten jordfästning är icke stadgad för den aflidnas anhöriga. De kunna alltså icke straffas, om de låta begrafva den aflidna civilt, d. v. s. utan prästerligt biträde. Då emellertid af präst förrättad jordfästning enligt lag skall äga rum, kan ej häller prästen hindras från att företaga densamma. Om pastor, såsom lär ha händt, skulle i och för jordfästning låta uppkasta en redan igenfylld graf, torde ett sådant förfarande ej vara straffbart enligt svensk lag.[J]
Skall den aflidna undergå likbränning i stället för att begrafvas, måste jordfästning ovillkorligen ha föregått. Detta föreskrifves i de bestämmelser angående likbränning i Stockholms och Göteborgs likbränningsugnar, som Kongl. Maj:t (den 14 dec. 1888 och den 24 jan. 1890) utfärdat. Det heter där bl. a.: »Förrän likbränningen företages, skall hos likbränningsföreningen aflämnas vederbörligt intyg, att behörig jordfästning ägt rum; börande för den skull föreningen med någon till svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal därom, att han, för den händelse att annan om jordfästningens förrättande anmodad prästman förklarar sig ej vara därtill villig, värkställer jordfästningen.»
Anmärkas kan, att enligt en kongl. resolution den 14 dec. 1888 likbränningsanstalt i Sverge icke får begagnas förrän Kongl. Maj:t pröfvat »om och under hvilka särskilda villkor användande af anstalten får äga rum». Andra likbränningsugnar än i Stockholm och Göteborg finnas ännu icke.[K]
Jordfästning skall i vissa fall ske »i stillhet». Härom stadgar 1894 års lag i §§ 6 och 7:
§ 6: I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden under föröfvande af groft brott, så ock den som förgjort sig själf; dock att, om den som förgjort sig själf var afvita eller enligt läkares intyg af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig ordning.
§ 7: — — Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga vid den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.»
Regering och riksdag ha år 1903 beslutat upphäfvande af jordfästning i stillhet för den som förgjort sig själf. Men samtliga domkapitel utom Strängnäs’ ha afstyrkt denna af hänsyn till den aflidnas anhöriga väl behjärtansvärda reform. Då detta skrifves afvaktar man kyrkomötets beslut i saken; utan dess medgifvande kan nämligen icke kyrkolag ändras, upphäfvas eller stiftas.