Numera är, som sagt, barndopet en fullkomligt frivillig sak. Enär emellertid prästerskapet är förpliktat att föra de anteckningar som ligga till grund för befolkningsstatistiken m. fl. officiella uppgifter, skall anmälan om barns födelse göras hos pastor i församlingen. Kungl. förordn. angående anmälningar om födda barn den 11 febr. 1887 stadgar härom:
»§ 1. Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om barnet under nämda tid ej till dop befordras, barnets fader eller moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro, annan person, hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet vistas, (eller, om barnet tillhör en sådan af främmande trosbekännelse bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskilt är stadgat, har att 5 föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga förhållanden, hos församlingsföreståndaren) anmäla orten och tiden för barnets födelse samt barnets och dess föräldrars namn. Äro föräldrarnas namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum. § 2. Uraktlåtes sådan anmälan, hvarom i 1 § är sagt, böte den försumlige fem kronor och varde honom vid vite förelagt att sin skyldighet fullgöra.»
Härvid kan anmärkas, att föräldrarnas namn icke behöfver uppgifvas, i händelse de önska vara okända (hvilket framgår af särskilda författningar, nämligen k. bref den 17 okt. 1778, k. regl. för barnmorskor den 28 nov. 1856 m. fl.).
Bestämmande af barnets namn är, vare sig dop sker eller icke, uteslutande en föräldrarnas angelägenhet. Präst får icke vägra att i dopet ge barnet det eller de namn som af föräldrarna önskas.
Hvem som hälst äger rätt att förrätta barndop, men s. k. lekmannadop, utom då det är att betrakta såsom nöddop, erkännes icke af statskyrkan. Dock skall på begäran lekmannadop antecknas i kyrkoböckerna med orden »Icke af svenska kyrkan döpt».
Den som icke blifvit döpt tillhör statskyrkan likaväl som om han vore döpt. Det enda afgörande för frågan huruvida ett barn tillhör statskyrkan eller ej, är föräldrarnas religion (se härom närmare sid. [6] och [23]).
En odöpt person har samma borgerliga rättigheter som en döpt. Däremot märkes i kyrkligt hänseende att odöpt ej äger rätt att konfirmeras, begå nattvarden[B] samt erhålla kyrklig vigsel. Detta kan emellertid icke utgöra något skäl för att låta döpa sina barn, ty barnen kunna ju alltid sedermera, om de så skulle önska, erhålla dop och sålunda komma i åtnjutande af de nämda kyrkliga rättigheterna.
[2. Religionsundervisning.] Grundsatsen i vår lagstiftning om religionsundervisningen är den att alla barn, hvilkas föräldrar tillhöra statskyrkan, skola uppfostras och undervisas i statskyrkans lära, föräldrarna må sedan hysa hvilken tro och hvilka tankar om denna lära som hälst.
Denna grundsats visar sig först och främst däri, att kristendomsundervisning i statskyrklig anda för ifrågavarande barn, 6 d. v. s. det öfvervägande flertalet, är tvångsämne i alla offentliga skolor, folkskolor såväl som elementarlärovärk.
Fritagna från skyldigheten att uppfostra sina barn i statskyrkans lära äro blott föräldrar som båda äro medlemmar af främmande trossamfund samt i vissa fall föräldrar, af hvilka den ena tillhör statskyrkan och den andra främmande trossamfund.