De närmare bestämmelserna härom återfinnas i kungl. förordn. ang. främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 okt. 1873, §§ 6 och 7.
I § 6 föreskrifves: »Barn af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar af samma[C] främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar af skilda trossamfund; äger fadern bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarna bekänner; vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och uppvisat för vigselförrättaren — — —»
Vidare stadgas, att om båda föräldrarna öfvergå till främmande trossamfund, får barn uppfostras i detta samfunds lära.
I § 7 heter det bl. a.: »Barn, som icke skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande målsman, fritagas från undervisning däri såväl i folkskolan som vid elementarlärovärk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen, och vid den senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar målsman, oaktat af skolstyrelsen eller rektor erhållen påminnelse, sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarlärovärk meddelas.»
Rörande dessa bestämmelser påpekas att för friheten från deltagande i religionsundervisningen erfordras att föräldrarna äro medlemmar af främmande trossamfund, kristet eller mosaiskt. Det är således icke nog att de utträdt ur statskyrkan, de måste också ha ingått i ett främmande trossamfund. (Erkänt af staten och berättigat till offentlig religionsöfning behöfver samfundet däremot icke vara.)
Vidare anmärkes att befrielsen endast är villkorlig, d. v. s. den gäller så länge skolmyndigheterna finna barnet 7 genom målsmans försorg erhålla »tillbörlig» religionsundervisning. För att kontrollera detta äga de rätt att anställa pröfning med barnet, och ligger det därvid helt och hållet i de pröfvandes skön att afgöra huruvida den undervisning barnet erhåller är »tillbörlig» eller ej.
Åt kristendomsundervisningen lämnas, som bekant, ett stort utrymme vid våra skolor. Kristendomskunskap är läroämne i elementarlärovärkens och folkskolans alla klasser och afdelningar samt tar en stor del af undervisningstiden i anspråk.
I fråga om den anda i hvilken kristendomsundervisningen skall bedrifvas är meningen otvetydigt den att läraren skall söka hos barnen inplanta religiös tro på statskyrkans läror, icke blott meddela dem undervisning om dessa läror alltså. Ett kungl. cirkulär (af den 12 maj 1865) föreskrifver uttryckligen att »de heliga sanningarna skola göras lefvande hos de unga» för att bli fruktbärande för deras lif. Härtill kommer att hela vår skolundervisning är ställd i beroende af kyrkan. Prästerskapet skall sålunda enligt folkskolestadgan »utöfva en sorgfällig uppsikt i synnerhet öfver kristendomsundervisningen i distriktets skolor». Biskopen är högste chef för alla skolor i stiftet, både elementarlärovärk och folkskolor o. s. v. Med den kyrkligt-religiösa andan i undervisningen öfverensstämmer ju också systemet med andaktsöfningar och skolgudstjänster.