Föräldrar behöfva icke nödvändigtvis låta sina barn gå i de offentliga skolorna; på vissa villkor få barnen undervisas i hemmet eller i enskild skola.
Sålunda må barnen åtnjuta undervisning i enskild skola i stället för folkskolan, om i den enskilda skolan meddelas »sådan undervisning som i noggrannhet och omfattning kan likställas med den som på motsvarande stadium meddelas i folkskolan» (Folkskolestadgan, § 37).
Angående enskild skola jämförlig med folkskolan föreskrifver folkskolestadgan dessutom bl. a. att den som vill inrätta sådan skola skall för att få tillstånd därtill vara känd för gudsfruktan, samt att skolrådet äger rätt att återkalla 8 tillståndet, om undervisningen i den enskilda skolan af skolrådet befinnes anordnad »i strid med de för folkskolan gifna föreskrifter».
Prästerskapet utöfvar uppsikt öfver de enskilda skolorna likaväl som öfver folkskolan.
Huruvida enskilda skolor, motsvarande folkskolans stadium, måste anses tvungna att meddela kristendomsundervisning, torde vara ovisst. Men säkert är att om religionsundervisning meddelas, måste detta ske i statskyrklig anda eller åtminstone icke i strid däremot. Härvid märkes, utom hvad nyss blifvit nämt, äfven förordn. »angående ansvar för den som söker förmå annan till affall från evangeliskt lutherska läran» den 16 nov. 1869, där det bl. a. heter: »Om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den som med den evangeliskt lutherska läran öfverensstämmer, vare förfallen till böter fr. o. m. 20 t. o. m. 500 kronor eller fängelse i högst ett år». (Detta äfven om det sker med föräldrarnes vetskap och vilja och äfven om det ej innebär någon lockelse till öppet affall.) I sammanhang härmed kan nämnas, att främmande trosbekännare ej utan kungl. maj:ts särskilda tillstånd få inrätta eller upplåta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i hvilka religionsundervisning meddelas, för barn under 15 år, tillhörande svenska kyrkan (Förord. ang. främmande trosbekännare, § 12).
Hvad undervisning i hemmet angår bestämmer folkskolestadgan att barn på föräldrarnas begäran må af skolrådet befrias från skolgång, därest föräldrarna »anses vara i stånd att taga sorgfällig vård om barnens undervisning» (§ 38). Vidare stadgas att barn som erhåller undervisning i hemmet är skyldigt att på kallelse af skolrådet inställa sig till pröfning och att skolgång skall åläggas barnet, om det vid pröfningen ej befinnes ha erhållit »sådan undervisning som i noggrannhet och omfattning någorlunda motsvarar undervisningen i folkskolan».
Skulle föräldrarna sålunda t. ex. ej låta barnet läsa katekes och biblisk historia, kan skolrådet föreskrifva skolgång. Och om föräldrarna underlåta att efterkomma skolrådets föreskrifter, »må barnen», sedan föräldrarna förgäfves varnats af präst och kyrkoråd, »kunna genom skolrådets 9 försorg från föräldrarna (eller målsmännen) skiljas och till vårdande åt andra personer öfverlämnas, samt kostnaden för barnens underhåll hos föräldrarna (eller målsmännen) i laga ordning utmätas.» (Folkskolestadgan § 51.)[D]
Till sist må beträffande religionsundervisningen och uppfostran nämnas, att förmyndare enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 § är skyldig att »låta den omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran».
[3. Konfirmation och nattvardsgång.] I motsats till dopet har konfirmationen ingalunda åtnjutit allmänt erkännande inom den kristna kyrkan. Den ogillades sålunda af Luther och andra reformationens män och betraktades ännu på 1700-talet hos oss som en äfventyrlig nyhet eller ett onödigt och olämpligt »upptåg», afseende att kasta alla stånd under prästerskapets makt. 1686 års kyrkolag innehåller häller ingen föreskrift om konfirmation; den blef allmänt påbjuden först genom 1811 års kyrkohandbok.
Något direkt konfirmationstvång infördes visserligen icke härigenom, men enär konfirmationen nu blef ett villkor för nattvardsgång, och ingen fick vigas som ej begått nattvarden, vardt konfirmationen en nödvändig förutsättning för ingående af enligt svensk lag giltigt äktenskap. Det sålunda uppkomna indirekta konfirmationstvånget afskaffades först genom en Kongl. förordn. den 15 okt. 1880 som föreskref borgerligt äktenskap för de statskyrkans medlemmar som ej blifvit döpta eller begått nattvarden.