I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet, endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke», tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte icke motsägelsen i min egen tankegång.
Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd, alltför lycklig över den sällsamma rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år gått och längtat till havet.
Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt. En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant, och under honom vräka vågorna i vildaste 122 skum. Gossen har knäppt upp rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen, som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten. Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet, som ropar om faror och mod.
Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon, som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag trodde mig aldrig komma att frukta.
Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen och rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än mitt.
XII.
Icke långt efter denna dag hemkallades jag av ett telefonbud, som meddelade, att min hustru träffats av ett häftigt krampanfall. Man tillade, att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden.
Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru, innan jag for till mitt arbete. Det var första maj, och vi hade talat om att på något sätt göra barnen en glad dag, som förr seden varit i hemmet. Det var mig också först omöjligt fatta, att vad jag hört kunde äga någon verklighet.
Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, innan tåget skulle gå, för att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt för den dagen. Naturligtvis var det något övergående, sade jag för mig själv, där jag satt i kupén med mina paket. För att få tiden att gå, tog jag fram mina tidningar och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde mig att liksom taga allting så alldagligt 124 som möjligt, för att min ängslan icke skulle bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt i kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto starkare kände jag, hur oron låg på botten av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke följa med ögonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte jag, att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten till den andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: »Du far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har fruktat. Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig själv detta. Nu är stunden inne, och du undkommer den icke.»