»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.
Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att svika mig.
»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»
Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, 120 vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.
När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt, såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.
»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i en enda inbillning.»
Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne över pannan för att jaga det bort, svarade jag:
»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men jag borde alltid ha förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»
Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt, trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.
Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var, som om hon givit mig en skatt att minnas. 121