»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»
Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så munter som möjligt.
»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»
»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»
Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:
»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig, och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»
Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.
»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska du veta en sak till.»
Hon satte sig upp och betraktade mig med en 119 blick, så ljus och så djup, som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.
»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och jorden var öde och tom — då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud lovat mig.»