»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»
Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till rätta i bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min hustru och jag nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost i faggorna.
XI.
Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång eggade och oroade mig.
Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.
»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville hindra mig från att gå till Sven.»
»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.
»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så många stygga och dumma tankar under denna tid.»
Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner 118 en förseelse, så att jag måste le, när jag hörde henne.