Då var det, som om något bröt upp inom mig. »Här kommer det värsta», tänkte jag. »Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för att äta middag och tala med dem om det, som skulle ske.

Hur vi talade med varandra denna dag och de följande! Hur vi dämpade våra röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta sagt dem. Det var ingenting störande för dem i tanken, att mamma gick bort, därför att hon icke önskade leva. De oroades icke av några teorier. De kritiserade icke. De gjorde inga utläggningar av det, som bara var enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville dö och gå ifrån dem, då var det endast därför, att hon var sjuk och svag, och att hon icke orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade, att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit uppbragta.

Nu talade de till mig om mångt och mycket, 128 som jag icke hade hört. Och som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv. Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring. Men ännu kunde den icke helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och som jag bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag visste förut.

Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sängkammaren. När jag trädde in, låg min hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de skakade hela hennes kropp. Vi kunde ingenting göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga anfallen.

Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra lugnet återvände, men medvetandet återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma dvala, vari jag först funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och skälvande på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till lemmarnas darrning och de krampaktigt 129 sammanslutna händerna. Jag erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord, och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de hade förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller hur kunde hon säga det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta sammanträffande blott en slump? Och kan man överhuvud kalla allt för slump, vilket man vill slippa ifrån att förklara?

Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott ut för att få luft eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av oss längre kan minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid Elsas, min lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, för att sköterskan skulle få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av några timmar, då ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.

Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man 130 själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med varandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att av allt, som hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort söka glömma, och glömt just det, som jag först av allt bort skriva upp i mitt minne. Jag hade lagt på minnet, när hon talade enligt min egen önskan, och glömt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig göra allt för henne, hade jag därför endast arbetat för mig själv och min egen lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda brännande punkt.

Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu, när den gråa dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade sig runt kring fästet. Av mig själv och av egen fri vilja hade jag aldrig sökt mig dit, endast strävat att komma bort därifrån och glömma, att allt sådant fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika litet om världen nu, som när jag först vaknade till liv i denna 131 värld, full av motsägelser, och undrande över allt vad jag mötte där, tog mina första steg. Alltid hade jag gått omkring med något av undran inom mig, alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, endast till hälften ägde verklighet, alltid liksom sträckt mig framåt från det som var mot det obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drömt om lyckan, och lyckan hade för mig aldrig visat sig annat än i formen av ett hem. Denna lycka hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gör, men döden, på vilken jag aldrig velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min lille gosse med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog, böjde han sig över mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om mitt hus, och släppte mig icke förr, än han från mig och de mina tagit henne, som var oss dyrare än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än livet självt.

Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag, och det ville icke bli verklighet för mig, att det var min hustru, som låg här och skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes tunga och läppar med vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart för mina 132 ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne själv tyckte jag mig vara nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för mig, skilt från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med hennes eget liv, då visste jag, att där var jag med. Där fanns jag, sådan som jag aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon någonsin kunde se mig.

Och under det att mina tankar så kretsade kring allt vad vi båda levat tillsammans, glömde jag mig själv och såg endast henne. Ung och hängiven kom hon mig till mötes, men under all lycka, som strålade omkring henne och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare, därför att det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. Hon var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag kom, då det blev en grymhet att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke sörja till en tid och sedan glömma. Hon kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid känslan av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon talade sanning alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och omöjligt. Och allra mest 133 var hon sann, när smärtan pressade orden över hennes läppar, och hon bad mig att få dö.