Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför hade jag försökt tvinga henne emot hennes vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då icke, att det endast var genom en oerhörd överansträngning, som hon under två långa år kommit och gått i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss, som ville leka?

Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man vara grym, endast genom att man icke kan se riktigt klart?

Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat älska mig, när jag mot min vilja plågat henne så?

Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, vilka redan voro skilda från mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke förr velat tro det. Men aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig mot det nya liv, som väntade mig utan henne.

Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes 134 tankar togo, medan hon längre och längre gled in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi båda, hon och jag, gjorde upp vår räkning med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blev så svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans avsked. Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman i en enda bön, att allt måtte vara slut.

Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag sprang ut för att väcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång hade sagt:

»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»

Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom 135 arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga:

»Nenne.»

Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat. Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg, men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst.