Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var medveten om våra smekningar.
Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var honom hon såg och till honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och vi sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat oss och gått.
Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala. Men hon förmådde det icke, och med ett 136 uttryck av outsägligt lidande sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger upprepade hon samma försök. För varje gång fick hennes ansikte detta uttryck av förtvivlans vanmakt, och för varje gång blev det mera hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon oss icke längre, men som om det dock var något, hon ville säga, innan hon för alltid gick bort, något, som icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. Det var förfärligt att åse hennes kamp, och ännu förfärligare att kanske gå miste om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över henne och i förtvivlan viskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida liv berott av hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.
Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag kunde höra dem:
»Jag ... håller ... så mycket ... av er.» 137
Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände händer, som fattade om mig och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende. Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud. Detta ljud kan jag höra, när jag vill.
För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar. Och när hon sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig, innan hon dog.
Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.
Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död.
Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon kämpat förut.