Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. 93 Pudel följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall omständigheterna skulle fordra hans ingripande.

Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de framkallat.

Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att 94 de båda kunnat tänka olika om någonting i hela världen.

»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»

Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om, att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt, vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.

Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.

Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot 95 den gråa myllan, och så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna. Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning. Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad 96 på nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.

Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.

Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för att få komma in till mamma och bli satt i knä’t och klappad och kysst och få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; den ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån. Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom, och när han då skulle vända om 97 och se åt det andra hållet, blev han upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få luft.

Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton: