»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har lovat dig.»
Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna, som han höll fram emot mamma.
Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas, ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav pappa 98 alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig överflödig.
Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom, förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor. Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit varandra.
Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen. Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det var riktigt väl. Bland annat stod där en 99 vit pudel av porslin, som hade en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor, och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått den av en gudmor.
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod.
»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.»
Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.
»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se mig.»
Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade rätt.