»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.
Han såg så triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgången berodde på honom, och mest för att muntra oss alla, sade jag:
»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort mamma bra.»
»Det är det också», svarade min hustru. 108
Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, som förr hade förefallit mig så främmande, men som jag mera och mera tyckte mig börja förstå.
Hon slöt den lille i sin armar, och ur hennes ögon föllo två klara tårar. Därpå räckte hon mig handen och sade:
»Jag är så glad att vara hemma igen.»
Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara på gruppen framför mig, och jag visste, att här hade jag den lycka, på vilken jag för endast ett par veckor sedan knappast vågade hoppas. Och dock kände jag i mitt hjärta ett styng som vid en begynnade aning om hopplös ensamhet.