Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor, blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.

Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut gå hand i hand och se i varandras 110 ögon. Ingen kunde se dem tillsammans, utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag märka detta och känna min egen rikedom ökas.

Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än den, vilken människor nå.

Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.

Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte, och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna 111 och fyllde luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.

När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att torka sina tårar, emedan han blygs att 112 visa, hur lycklig han är. Inga främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter, som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.

Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min hustru:

»Hur länge är det vi varit gifta?»

»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»

»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara sant att vi äro så gamla?»