»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.
Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke kunna älska.» 113
Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så mycket annat.»
Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna, plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig, och jag försökte taga mänskligheten i försvar.
Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin egen tankegång:
»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»
Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest bekanta och erkända faktum, och hon tillade: 114
»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och mig.»