Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin pappa och mamma, och i början hade hon och Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var en liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska kinder, klara blå ögon och ett långt lockigt hår, som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde ej synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av Sven och nyfiket betraktade vad han förehade.

Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom mycket, och som 116 egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti, att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. Där betraktade han med det största intresse allt som försiggick på den närmaste fläcken omkring honom. Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna. Eller också satt han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring sig och lät dem fundersamt och undersökande glida mellan sina fingrar och när han fått handen full, kastade han bort alltsammans och började plocka nya. Det kallade Sven själv att »sitta gröna backen», och härom kunde han tala långa stunder, när han avbröt leken och sprang in till mamma för att förtälja om de rön han gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på, och till sist frågade hon Sven vad han gjorde.

»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven.

Och hans ögon blevo stora av förvåning. 117

Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt underhållande och därför satte hon sig bredvid honom. Och de båda barnen plockade gräs och petade på myror och kommo varandra så nära, att när de gingo därifrån, höllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera kunde skiljas.

Ett par dagar därefter satt Sven inne hos mamma och talade om Märta. Numera talade han inte om gräs och blommor eller fåglar och fjärilar. Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort, och hur roligt de båda hade tillsammans.

Så en dag sade mamma till honom:

»Du tycker visst mycket om Märta?»

Då sköt Sven ut läppen och svarade:

»Vet inte du, att Märta är min fästmö?»