Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu roligare än de någonsin hade haft.
Det faller av sig självt, att mamma dyrkade Svens fästmö minst lika mycket som han själv, och när hon kom ut och ville ha Sven med sig och Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta (en alldeles ny erfarenhet i hans lilla tillvaro), då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att mamma tog fästfolket en i var hand och blev på en gång deras lekkamrat och deras förtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om 119 kärlek och giftermål, därför att hon som ingen kunde deras språk, och det kan nog hända, att hon i sin fantasis styrka redan började känna sig som svärmor.
Det var inte värt för någon, att han försökte taga Svens kärlek från den skämtsamma sidan. Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till och med Svante, som i denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att han var för liten.
I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls, antingen han var liten eller stor.
Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje, att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak, och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, om det var sant, att han hade en fästmö, svarade 120 han utan vidare ja, och strax därefter sprang han och lekte med henne, som om han velat fråga hela världen, om hon inte var vacker och söt, som en riktig fästmö skulle vara.
Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man upphörde att skämta med honom, och till och med bröderna läto honom vara i fred.
Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom.
Men nu tillade store-bror:
»Inte går det an för dig, som har fästmö.»
Och det grep Sven djupt.