Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav gossen en förströdd och likgiltig blick och fortsatte sin läsning.
Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade för tydlighetens skull:
»Jag ska’ klippa mitt hår, så jag inte ser ut som en flicka.»
Men den gamle herrn förskansade sig bakom 122 sin tidning och mumlade någonting, som föranledde mamma att tysta sin lille klimp.
Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles stilla, som om han grubblat på något. Han såg så olycklig ut, att mamma tog honom i knä’t och smekte gossen och var fullständigt förbittrad på den gamle herrn, som inte kunde förstå, att den lille satt och sörjde över, att inte alla främmande herrar bry sig om, när en liten gosse är glad.
Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. Men då viskade han, som om han varit rädd att någon kunde höra dem:
»Det var bestämt ingen snäll gubbe.»
»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma.
»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven.
»Men små gossar ska’ inte tala till främmande», invände mamma.