»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre behövde se ut som en flicka.»
Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de 123 smås glädje. Stackars litet barn! Hur ska’ det en gång gå dig i världen?
Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade hon:
»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»
Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblåst, därför att han fick tro, att endast otäcka människor göra sådant. Han blev klippt och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser och var överlycklig, emedan han trodde, att alla människor visste, att han för första gången var klippt som en pojke. Så for han hem med mamma igen, och när han kom på gården, släppte han mammas hand och sprang, så fort hans ben ville bära honom, in för att göra pappa flat.
Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort, att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle säga. Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle bli bara ögon.
Pappa såg och såg och anade, att det var något 124 riktigt märkvärdigt, som hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen.
»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.
Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta.