Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman

by Gustaf af Geijerstam

VII.

Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, skulle emellertid fortsättas vid västkusten, och orsaken var den, att en längtan, starkare än jag kan uttrycka, drog mig dit.

Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga längtan kommit mig i blodet. Möjligen låg orsaken däruti, att jag en gång som barn tillbragte en sommar på västkusten, och det är ju tämligen avgjort vilken roll dessa tidiga, även tillfälliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet av den känslornas grundfond, som sedan bestämmer vårt liv.

Det förefaller mig själv underligt, att minnena från dessa veckor kunnat hålla sig så levande i flera och trettio år. Jag var nämligen då endast sex år gammal, och från den åldern bruka alla andra minnen än minnena från hemmet, där man bott i åratal, förblekna. Men under många år har jag sett havet för mig, så som jag såg 126 det då. Jag har sett det med skyhöga vågor, förstorade till det otänkbara genom barnets fantasi. Jag har sett tången, maneterna och sjöstjärnorna, hela det rika livet på havets botten i grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag har sett klippor utan träd resa sig över havet, som bröt vid deras fot, och jag har känt det besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhörd storm, som piskade massor av sand mot mitt ömtåliga barnansikte.

Det är underligt, att man så länge kan gå och bära på ett dylikt minne, och ännu underligare, att det kan ha en så underbar makt över ens själ. Ett sådant minne är fyllt av en sugande längtan, vilken motsvarade den unga flickans dröm om riddaren, som en dag skall luta sig ned mot hennes mun och viska henne löften om en lycka, som är översvinnelig. Det liknar vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess maning.

Men när jag efter många år äntligen kom så 127 långt, att jag visste mig få njuta en sommar vid havet, då var det min hustru, som kom mig att frukta, att hela min glädje skulle gå upp i rök. Min hustru hade nämligen aldrig sett västkusten, och jag visste, att hon hade någon sorts ovilja mot hela resan, och att hon endast gav vika, emedan hon förstod, att det ringaste motstånd skulle göra mig ont. Detta visste jag därav, att hon en gång sagt: »Jag kan inte tänka mig en sommar, när man inte ser några träd.» Och jag förstod mycket väl, att när dessa ord undföllo henne, yppade hon en motvilja för hela färden, vilken satt så djupt, att hon själv fruktade för att icke kunna övervinna den. Då hon emellertid såg, att jag förstått hennes motvilja, gjorde hon allt för att få mig att glömma dessa ord. Men de lämnade mig icke och jag började känna mig nästan beklämd, när jag tänkte på mitt efterlängtade hav.

Hela denna historia var för mig varken så obetydlig eller narraktig, som den måhända kan låta. En verklig glädje kan ingen känna, om den skall uppblandas med missljud, och det värsta missljud jag kunde tänka mig var om min hustru icke skulle komma att dela min fröjd. Jag 128 hade ju vant mig vid att aldrig känna mig ensam, varken i glädje eller sorg, och det gjorde mig utom mig, att jag nu märkte mig vara ensam om min längtan.

Jag ville, att min dröm om en sommar skulle bliva verklighet, och jag kämpade för detta mål med samma iver som när jag en gång trodde mig på väg att förlora min hustrus kärlek och stred för att återvinna den. Dag och natt grubblade jag på möjligheten att förebygga den fara, vilken jag fruktade skulle störa min sommarglädje, och slutligen trodde jag, att jag hade funnit ett medel. Jag föreslog nämligen en dag min hustru, att vi skulle göra resan till västerhavet runt om hela den svenska kusten, och jag gjorde detta därför, att jag ville besegra henne. Jag kände på mig, att mellan oss utkämpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville gå som den besegrade. Jag ville tvinga min hustru att älska havet, och jag tyckte, att det sätt jag uppfunnit var något av de bästa, på vilket en människa någonsin kommit att tänka. Min tankegång var nämligen denna: »Vägen går ut genom Stockholms skärgård. Den fortsätter utmed hela vår härliga ostkust. Småningom, nästan omärkligt, 129 skall hon se den leende ostkustnaturen gå över i västkustens karga, och utan att veta det skall hon gripas av den storhet, som övergår allt i naturen.»

Jag kan dock ej säga att under själva resan någonting inträffade, som gav mig anledning tro, att min så väl uttänkta plan haft åsyftad verkan. Min hustru njöt som alltid av en vacker ångbåtsresa, men att själva färden förde hennes tankar i någon särskild riktning kunde jag icke upptäcka. Det hela var för henne en lång ångbåtsresa, som sådan det härligaste hon visste, men ingenting vidare.

Jag befann mig hela tiden i stark spänning och mitt mod började sjunka, när vi passerat Göteborg, och jag såg havsskummet fräsa kring mina efterlängtade västkustknallar.