»Det blir han nog», sade mamma.
Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.
»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så gärna vill?»
»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»
»Vet han det då?»
»Ja. Han vet det.»
Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade 141 sig, kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.
Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde, brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på teatern, så svarade han bara:
»Jag har sett döden. Det var ett stort långt benrangel och kunde tala. Och så höll den en lie i hand.»