Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie, men på tavlan ringde han i en 142 klocka. Eljest var det som om minnet från teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till ett.

Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde han ej blivit starkare gripen.

Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärt och fint, som de gärna togo på armarna och buro över bergen.

Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret. När bränningarna gingo 143 högt och stormen röt, då stod han i fönstret och såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden, fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.

Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren. Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.

Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:

»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han då alltid tala om döden?» 144

Och hon svarade:

»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. — — Ser du?»

Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden, lastade med stenar och sköt ut den igen.