»Hör du inte?» sade Elsa.
Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare utan att gossen såg oss.
Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.
| Sjung falleralla, sjung falleralla la | |
| och uti havet sin grav han får. |
Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.
SLUT PÅ VOL. I.
X.
Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar. Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen. Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi mot vår egen och vårt samlivs förnyelse. 6
Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats och tänkt.