Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att 14 hans ögon falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin olycka att icke få vara uppe längre.
Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.
Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar morgonens gryning.
XII.
Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.
En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och promenerade, med att 16 sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han denna gång energiskt vägrade.
»Vill inte Sven följa med pappa?»
Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.
Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.