»Men varför det då?»
»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken bestämdhet.
»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna, därför att hon aldrig sover om nätterna.»
Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste återkomma, att denna 17 omständighet endast föreföll oss helt naturlig och alldaglig.
Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt envist kvar.
»Jag vet, att hon kommer i dag», sade han.
Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i samma ögonblick hon visade sig.
Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.
Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma, och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över min misstro och triumf över att falt rätt: 18
»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»