»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.
Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar, över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:
»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»
Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat. Men till mig sade hon:
»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han kände mig i luften innan jag kommer. Barn kan ju hitta på sådant.»
XIII.
Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans vita, smala hand smeksammare än då.
Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var utanför dörren, smög han sig 20 fram till mammas bädd och bad att få krypa ner hos henne.
Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma. Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon: