Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på förhand, att han skulle 23 sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet sig till mötes.
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.»
»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.
Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak.
»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»
Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:
»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag 24 i mig. Och då hade jag fått lov att gå och lägga mig.»
Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:
»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se mig.»
»Nej, gjorde du», sade mamma.