Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar, vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.
Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä’t 25 och drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat. Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och viskade:
»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»
Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:
»Jag ska’ alltid hjälpa dig. Ingen annan ska’ få göra det. Ända till dess att du kan hjälpa dig själv.»
Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta mig, allt vad Sven hade sagt.
Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.
»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag. »Även han var då mellan 5 och 6 år, och 26 det gällde samma sak — att byta om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: ‘Det var första gången jag kände, att någon tog hårt i mig.’»
Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag böjde mig ned och kysste honom på pannan.
Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på barnet, att jag ej hade sinne för annat.