»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle passa utom hos oss?»
Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring hennes mun.
»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen tankegång tillade hon:
»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen. Mer än de båda 27 andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta, och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull som levde. Om du dog — jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det. Ty jag ville, att du skulle veta det.»
Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon sagt sant eller ej.
XIV.
Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom, när han orkade höra på.
Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag 29 talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till »farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli min ängslan kvitt.
När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i telefon.