Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.
Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, 30 gjorde mig lam, och den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik, skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen, som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.
Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en redig tanke.
»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det är därför, jag är så nervös.»
Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände 31 själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden, och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:
»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på att dö. Ni ska’ inte göra det för intet.»
Kusken hade kört oss många gånger förr.
»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.
Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde mig.
»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»