Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa, som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott 32 har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt dö?»

Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.

Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och snäll, och som icke fick dö.

»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem 33 Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen.

Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde ingenting säga och ingenting tänka. 34 Lyckan kom över mig så oförberett, att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det upplysta rummet.

»Ska’ du inte gå in till honom? Ska’ du inte se honom?» sade min hustru. »Han är vaken.»

Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.

»Jo, jo», sade jag.

Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i min säng och se upp till mig.

»Känner Sven igen pappa?»