»Ja», svarade den lille med förvånad röst.

Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur mager och tunn den blivit.

Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från mina ögon.

35

XV.

Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att allting blivit så tyst därhemma. 36

Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.

Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket intagen i sin nya vän.

»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.

Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna över täcket.