XVI.
Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där slutkapitlen saknades.
Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.
»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.
Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat, att jag icke kände som hon.
Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:
»Lycklig du, som kan.»
Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning, så sammansatt och så 40 oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.
»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon? Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves det av dig: ’Pengar och åter pengar’. Du kan arbeta om din bok, du kan göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle dö.»
Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar! 41 Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna rädda din hustru.»