Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton, vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit, som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.
Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig, i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev, skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack mycket för att hålla mig själv vid liv.
När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag satt som bedövad.
Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade 42 dem i min låda, smög mig ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:
»Det är färdigt.»
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade:
»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»
Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.