Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja kan överskrida.
Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi hade gjort detta, innan vi 67 anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i våra rum.
Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.
II.
På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge, och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.
Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen, och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon starka snodder. 69 Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom, som ligger i graven.
Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals, öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.
Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust, och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu, när höstvinden ruskar i träden.
Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid kyrkogårdsgrinden, och åker hem.