Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta amuletten och säger 70 mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid sitt bröst, i det hon säger:

»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för flera dagar, bara jag får komma till honom.»

Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.

71

III.

Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne själv.

Ibland brukar hon tillägga:

»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större och inte behövde mig längre.»

Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon leva en tid först, 72 för att få vara allt vad hon kan för dem som leva, och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra. Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid, vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen kan betvivla.

»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?» säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»