»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»
Det var med en ton av den mest skärande 110 smärta hon frampressade dessa ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram under hennes ögonlock.
»Vi ska’ bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.
Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.
»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»
Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.
»Vi ska’ ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»
Och som om plågsamma minnen störde henne, utbrast hon:
»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»
Jag tystade på henne och bad henne inte tala 111 för mycket, alltför lycklig för att kunna säga mer.