»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»

Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon, och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag, hur mitt eget hjärta tinade upp.

112

X.

Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.

Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro. Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att 113 hon icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.

Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, därför att det var detsamma som förr.

»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en dag.

Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt hennes ord, som man glömmer en febersjuks.

»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, det är, som om jag hade vaknat upp igen!» 114