Nils steg fram, och han kände, hur alla betraktade honom. Med hopknäppta händer stannade han ensam mitt på golvet. Och när han stod så, måste de andra se bort. Ty de tålde icke att se honom i hans uppenbara olycka och skam. Och Elins gamla moder grät.
Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som täckte dotterns ansikte. Då sågo alla det stora blåröda märket i pannan. Med orädd hand vek fadern undan kragen på linnet, så att det smala skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men när han gjorde detta, darrade han så, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra som torra löv i blåst.
Ola Persson stod länge stum och syntes icke hava ögon för annat än dottern. Så steg han tillbaka och började:
»I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.»
Därpå slog han upp psalmboken och läste med låg, fast stämma:
I det djupa, i det höga
Råder en osynlig hand,
Och ett aldrig slutet öga
Vakar över minsta grand.