»Sätt dig, Nils», sade han kärvt.
Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen bort förbliva stående. Åter hördes uret, som med hackiga knäppar berättade för alla, att tiden gick.
»Vi har tänkt som så», började omsider Ola Persson, »att när det nu dröjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen. Och vi ha väntat, till dess att du kom, därför att du skulle kunna vara med. Du, som var hennes man, är ju ändå den första i sorgen.»
När Ola Persson sagt detta, blev det åter tyst, och ingen visste, vad som nu skulle följa, förrän nämndeman åter tog ordet och yttrade:
»Det finns väl ändå en psalmbok i det här huset.»
Det låg hån i hans stämma, när han frågade så. Men Inga Persdotter låtsade ej höra detta. Hon gick in i kammaren och hämtade själv boken samt räckte den åt Ola Persson. Denne slog upp boken och började söka däri. Den var tung och stor och knäpptes igen med knäppar av mässing. På den första rena sidan stod skrivet med gulnat bläck och stora, barnsligt formade bokstäver: »Tufve Nilsson, Möllinge 1829».
»Det var din farfader, det», sade Ola Persson. »Han var en ärans man, liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.»
Därmed reste sig nämndemannen upp och vinkade åt de andra att följa sig. Själv gick han före dem in i salen, där Elin låg. Hon hade nu blivit flyttad i sin kista, och kistan var ställd på golvet, så att alla kunde se den.
Där stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de båda männen, som följt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid dörren.
»Kom närmare, Nils, och stig fram», sade nämndemannen. Var och en kunde höra skälvningen i hans röst. »Den som har gott samvete, behöver ingenting frukta.»